Har sen sonens diagnos blev spikad fått höra flertalet ggr stackarn är han sjuk….NEJ han är inte sjuk han har ett funktionshinder och NEJ det syns inte, han behöver inte sitta i rullstol eller gå med blindkäpp. Släkt o vänner kanske tycker vi överdriver,han är ju så snäll och söt jaaa han är supersnäll när han får sin vilja igenom vilket barn kanske ofta får hos tex mormor/farmor där man oftast umgås utan några större krav.

Kom hem till oss när det är läxläsning eller nåt annat mindre kul ska hända eller häng med när vi ska göra nåt extra roligt tex Liseberg ,hör och häpna över hur min älskade lille kille gör ALLT för att slippa åka med!!! De flesta barn tycker det är roligt med nöjesfält osv det tycker L med(när vi väl är på plats) innan är mest en kamp för att han ska följa med,det är extremt jobbigt för L med oplanerade saker,köer till det mesta,mycket folk och ljud.

Ja man kan medicinera adhd men det betyder inte att det försvinner eller att han blir frisk,funktionshindret finns ju fortfarande kvar och vem vill trycka i sitt barn medicin jämt?? Och nej jag tycker inte att jag är en dålig mamma som vill ge mitt barn medicin. Min tanke är att han ska medicineras under skoltid så han kan hitta koncentration och få lite lugn i kroppen,jätteviktigt för att han ens ska nå skolmålen. Hemma kan man oftast hantera utbrotten eller se dom i tid och förebygga. Det kanske växer bort hör jag allt som ofta,eeeh hur tänker man då kan en blind plötsligt se eller en förlamad plötsligt gå,växer det bort??

Jag och pappan till mina 3 äldsta barn hade nog länge känt att något inte riktigt va som det skulle med äldsta tösen,det blev åtgärdsprogram på åtgärdsprogram i skolan utan att det egentligen hände något. När hon började 5:an satte vi upp henne i landstinget för en dyslexiutredning och mycket riktigt diagnosen dyslexi va solklar. En kamp började för att hitta hjälpmedel (och få henne att använda dom) att få skolan att förstå problematiken och att få tösen att inse sitt funktionshinder såklart. Först nu börjar hon hitta ”rätt” sätt för henne att plugga in saker…Vi levde redan då som separerade och barn varannan vecka.

2009 träffade jag mannen i mitt liv,som jag numera är gift med han har 2barn sen innan och vi levde särbos och pendlade till varandras städer,även han har dyslexi och va en stor hjälp för min dotter då dom hittade en gemensam nämnare :)

2011 flyttade vi gemensamt till ett samhälle mittemellan våra städer,köpte ett stort hus som rymde 5barn plats fanns även för nr6 som nu va på väg. Han tog oss med storm genom att kräva entre till storfamiljen 7veckor för tidigt och med det så började några intensiva veckor på neonatala och intensiv vård där det första dygnet va så kritiskt att vi inte visste om vi skulle få behålla våran lille prins.

Varannan vecka körning till div hemstäder blev med tiden allt för tuffa och vi mer eller mindre tvingade fram ett val från barnen,makens döttrar flyttade till mamma,mina döttrar till sin pappa och sonen till oss,varannan helg och lov var alla på samma plats. 6månader efter flyttade även min äldsta tjej hem till oss för att börja högstadiet.

Våren 2013 sålde vi vårt hus för att flytta till min hemstad och under sommaren flyttade vi ”hem” som jag hade längtat efter mina nära o kära att ha dom nära igen. Då visade sig en stor problematik hos sonen som då började 2a klass,vi visste sen innan att han hade svårt att vara stilla,kunde få vredesutbrott och hade tufft i skolan med att läsa o skriva. Nu blev han allt oftare arg i skolan,sa dumma saker,försvann från lektionerna osv och vi bestämde oss för att söka hjälp hos bup…I hemstaden fick vi kalla handen lååång väntelista va vad dom kunde erbjuda till slut fick jag tips om att söka hjälp i en annan kommun. Där fick vi utredning snabbt och diagnosen kom 12/8-2014  även denna gång solklar ADHD där började första dagen på ett redan kaotiskt liv….

Och där lever vi nu dag för dag ibland timma för timma